Om att hata flickor

Det finns en del av mitt liv som gör mig ledsen, och som jag ångrar. Tiden då jag hatade andra flickor.

Jag minns att när jag var kring 9-13 år så hatade jag andra flickor. Med en brinnande passion. Jag var fylld till gränsen med avundsjuka för dem som var smalare, snyggare, smartare, och överlag bättre än mig. Tyvärr är det inte bara jag som var en hemsk människa, utan det nästan förväntas att flickor ska ogilla varandra. 

Mitt eget kvinnohat var till största delen influerat utifrån. Jag hade kompisar som var ännu mer avundsjuka än vad jag var, och som uppmuntrade mig att säga att "Ja, hon är mycket tjockare än du." och "Ja, hon är en slampa ingen vill nog ha henne.". Och fyfaan vad jag mår dåligt över detta. För om jag inte skulle ha spenderat så mycket tid med att jämföra mig med andra och hata på andra för att må bättre för stunden, skulle jag ha sparat mig själv massa tid. och lidande. Men influenserna till kvinnohatet var inte bara kompisar, utan också såklart media. I skvallertidningarna läste man om catfights och kvinnor som stal varandras män för att hämnas, och om vem som hatade vem.

På lågstadiediskon satt alla i sina "gäng" och viskade om hur någon flicka från en annan skola var en hora och rejält ful, nästan grotesk. Istället för att gå ut och träffa vänner, valde man att tala skit om människor man aldrig talat med. Jag vet inte hur det har gått så fel någonstans i den sociala utvecklingen att 11-åringar kallar andra 11-åringar för sexarbetare och rent av dåliga människor.
 
Det viktigaste från att man var 9 år var ju att pojkarna tyckte om en. Man skulle inte vara för flickig, och inte vara för pojkig. En balansgång för att så många pojkar som helst skulle vilja var tillsammans med en. Inte för att man var kär i dem, men som bevis på att man duger. För det räckte inte med att ha kompisar som sa att man var fin, och allra minst räckte det med att tycka att man själv var fin. Det viktigaste i världen var att pojkar, män, tyckte man var fin. Helst äldre pojkar. var man snygg.
 
Om jag inte hade hatat flickor så mycket hade jag nog hatat mig själv mycket mindre. Det är så otroligt sorgligt att jag som 12-åring funderade på bantningskurer och bröstförstoringar. Och det gjorde ju inte saken mycket bättre att jag var attraherad till flickor också. Det blir som själhat galore när alla känslor man inte får känna blandas med självhat och hat mot andra.

Det är inte lätt att bryta sig ur giftiga mönster. Det kommer ta en stund, det gjorde det för mig. Men fan vad jag är tacksam att jag introducerades för feminismen i relativt tidig ålder och att den hjälpte mig förstå. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte vore för det.

Idag älskar jag flickor. Flickor, tjejer, kvinnor, brudar, är det bästa som finns. Vi är snygga, coola, smarta, starka, och sexiga på våra egna vis. Jag har lärt mig att den viktigaste åsikten i världen när det gäller mig själv är min egen. Jag får älska mig själv. Jag får vara nöjd med min, vikt och mina finnar. Det spelar ingen roll om en tjej är sminkad eller osminkad. Har på sig en arbetshalare eller en kortklänning. Är liten eller stor. Det enda som spelar roll är hur man mår i sig själv om beter sig mot andra. 

Det finns redan en hel värld där ute som inte vill att flickor ska vara det de vill. Det är redan tillräckligt svårt. Så om du älskar dig själv, dina systrar, din mamma, och dina vänner, tillåt dig själv att sluta hata flickor.

Kommentera här: