Amanda Sandvik

Återanvänd din garderob
Något jag gör som gör mig lite stolt varje dag är att använda återanvända kläder. Visst har jag mycket kläder i min garderob som är nyköpta, men de flesta artiklar på hyllorna är återanvända på ett sätt eller annat.

Har en hel del plagg jag fått av vänner som rensat skåpen och tyckt synd om mig (älskar er alla), och så lite ärvda saker jag fått från mamma och mommo och mostrar. Men en av mina favoritsaker att hitta fynd på loppis. På loppmarknader hittar man såna personliga och speciella saker, speciellt i klädväg. Om jag ska erkänna så får jag alltid en liten adrenalinrush om jag hittar något riktigt bra och riktigt billigt.
 
Det bästa med att köpa kläder på loppis är ju dock att det inte sliter på miljön. Därför resonerar jag också på så sätt att jag hellre köper ett par skor i läder från loppis än ett par helt nya veganskor när det är dags att skaffa nya, jag är ju ändå vegan för miljöns skull också. 

Idag är jag hela min outfit återanvänd, från skor till byxor till min absoluta favorittröja just nu.
 
 
Jackan är min mammas gamla, byxorna har jag fått av en kompis, skorna hittade jag vid Amidahallen för 2,50€, ett rejält kap om jag får säga det själv!
 

Den här tröjan är mitt allt just nu. Den är allt jag vill ha, oversized, stora poofiga ärmar, inte för varm, inte för kall, och svinsöt. Vanligtvis skulle jag inte ha ens prövat en sånhär tröja, men något bara drog mig till den. Antagligen sitter den på en förbannelse jag kommer få sota för efter något år. Men så värt det. Hittades vid Nada Nord för den som undrar!

Om jag hade tid och ork skulle nog hela min blogg vara en loppisblogg. Men som tur för er så har jag inte det, så det förblir nog bara det gamla vanliga, med insläng av loppispreachande. Nu ska jag gå ut och njuta av dagen och det otroligt fina vädret, ska gå och lämna in mitt CV till olika ställen som kanske vill ha mig som sommarjobbare, ni får så gärna önska mig lycka till!
Att bli uppäten inifrån
Innan jag börjar med det inte lika viktiga stressinlägget, så vill jag bara säga tack! Tacktacktack och tack igen, det var så svårt att publicera min senaste inlägg, att ingen var elak och all fin feedback jag fick gjorde det så värt att slänga ut såna där personliga saker. TACK!

Jag har tagit på mig för mycket saker nu igen. Det är mindre än en månad tills jag ska på inträdesprov till Stockholm, har examensprojekt som måste bli klart, och sedan tre frivilliga projekt på sidan av. Det känns som att jag äts upp från insidan, om jag ska vara helt ärlig. Jag har kommit till stadiet av stress där jag bara stänger ner allt och blir en apatisk boll av sömnighet och småätande. 

Jag vet ju att jag kommer klara mig levande ur denna fas också. Ibland gör jag bara såhär mot mig själv, trappar upp tvången tills det inte finns så mycket mer att göra än att stressa igenom allt. Tror att många studeranden kan relatera, speciellt i tider som dessa också. Studenten, inträdes, liivet. Det känns lite som ett elakt skämt att det är planerat att allting ska ske på samma gång, lite. Skolelever stresssar redan alldeles för mycket, hur dåligt ska vi behöva må innan vi förtjänar en paus, lite balans? Kan bli så otroligt provocerad av detta. Något som också provocerar mig är de som tror att bara för att jag går på yrkes istället för gymnasiet skulle ha en stressfri vår, för så är inte fallet som ni kanske märkt av detta inlägg. Så går jag ju inte bara yrkes heller, kombiexamen ska väl också bli av!

Borde typ börja med bullet journals eller något sånt kanske? Något där jag skulle få samla allt jag måste göra å på ett kul sätt. Blir lite ledsen av min kala, svartvita kalender. Så snälla om ni har, släng era bästa organiserings- och tidsplaneringstips i kommentarerna, uppskattas verkligen!
 
Vörå kommuns enda homo
Jag är sex år och jag går i förskolan. Den ena flickan i dagisgruppen är jättesnäll mot mig, jag kramas med henne och jag tycker om henne, men man får ju inte pussa på flickor, det har min kompis mamma sagt åt henne, och hon har sagt åt mig.

Jag är nio år gammal. Jag gråter ibland för att jag skäms. Ibland för att jag är förvirrad. Pojkar som pussar pojkar är "UÄÄÄÄK", det har pojkarna på klassen sagt. Är det samma sak om jag skulle pussa på en flicka? Varför är jag så äcklig? Varför tänker jag på henne hela tiden? Jag vet inte ens vad hon heter. Vad skulle Gud säga om det här, om han nu finns? Man får ju inte pussa på flickor. 

Jag är elva år och jag har bestämt mig. Jag ska aldrig tänka så om en flicka igen. Jag vill ju ha barn, barnbarn, hur ska jag få det om jag är bög? Men jag är ju kär i min pojkvän också... tror jag? Vi träffas ju bara en gång i veckan, så det kan vara lite svårt att bestämma. Det är i alla fall inte det som är problemet. Mina bästa kompisar pratar om att det är äckligt med bögar, de vet inte att jag är en bög också. Jag skrattar nervöst med varje gång, för jag kan nog inte leva med skammen av att bli påkommen. Men det finns kanske ett ljus i slutet av tunneln, jag har läst på internet att man kan bota sådana som jag. Som är äckliga och syndiga. Nu ska jag bli normal och aldrig tänka på det här igen.

Jag är tolv år gammal och börjar hänga mindre på Facebook och mer på Tumblr, läser bloggar, och lär känna människor utanför min lilla byhåla. Jag läser statements som "GAY IS OKAY" och lär mig mer om bisexualitet och inser att det är en del av mig, och att det inte kommer ändras fast jag straffar mig själv. Men fortfarande så vågar jag inte berätta för någon. För mina vänner tycker det är bra att lesbiska inte får gifta sig, och man får ju bara pussa på flickor om man gör det för att en pojke vill se på.
 
Jag är tretton och jag skriver i en gruppchatt "ja tror ja e bi", ingen blir arg på mig, ingen skäms för mig, jag är accepterad. Jag kommer ut till en annan kompis, och möts av ett "ew" och plötsligt är vi inte vänner mer.

Jag är fjorton år gammal, kommer ut till alla som frågar och låtsas bry sig. Jag bryr mig inte om de blir provocerade, jag bryr mig inte om vad de tycker. På mina vänners ask.fm så frågar folk "e amanda bi?", det stör mig att ingen vågar fråga mig rakt ut. Det stör mig lite lite grann att de pratar bakom min rygg, även om jag vet att de bara är inskränkta och obildade. Då jag är fjorton åker jag till Jeppis för pride, jag träffar världens bästa människor och känner att jag vill bli deras vän, för det känns nästan som att jag passar in.
 
Jag är femton år, folk verkar inte bry sig lika mycket om vad min sexualitet är nu, det är skönt. Jag blir dock hälsad på som "Vörås enda homo" på en dans i Petalax. I niornas umgängesutrymmen ropar folk "FAG FAG FAG FAG" åt varandra. Jag försöker verka som att det inte stör mig, men informerar om varför det är ett hemskt ord. Ingen bryr sig. Jag känner mig lite obekväm i skolan nu.

Jag är sexton år gammal, har flyttat till Jeppis, mår så bra i skolan att det nästan inte går att tro på. Min militanta image följer med mig hit också och jag tolererar inte skämt på utsattas bekostnad, jag skriker och härjar och läxar upp, men det är inget jag skäms för. Det är också under detta år jag börjar identifiera mig som pan istället för bi, jag tycker den definitionen bara passar bättre.

Jag är sjutton år, jag skriver blogginlägget jag kommer ut med på denna blogg. Det känns befriande, för jag vill blogga om queersaker. Folk är otroligt stöttande, det känns som en varm internetkram.

Jag är aderton år, jag går i Stockholms prideparad dagen efter min födelsedag och besöker en mysig queerbar. I december så dansar jag och Stella till I Need A HeroDTM's proppfyllda dansgolv. Jag är tacksam över hur långt jag har kommit och för hur öppen jag vågar vara, att det inte längre gör något att bli kallad för "Vörås enda homo".