Amanda Sandvik

Vörå kommuns enda homo
Jag är sex år och jag går i förskolan. Den ena flickan i dagisgruppen är jättesnäll mot mig, jag kramas med henne och jag tycker om henne, men man får ju inte pussa på flickor, det har min kompis mamma sagt åt henne, och hon har sagt åt mig.

Jag är nio år gammal. Jag gråter ibland för att jag skäms. Ibland för att jag är förvirrad. Pojkar som pussar pojkar är "UÄÄÄÄK", det har pojkarna på klassen sagt. Är det samma sak om jag skulle pussa på en flicka? Varför är jag så äcklig? Varför tänker jag på henne hela tiden? Jag vet inte ens vad hon heter. Vad skulle Gud säga om det här, om han nu finns? Man får ju inte pussa på flickor. 

Jag är elva år och jag har bestämt mig. Jag ska aldrig tänka så om en flicka igen. Jag vill ju ha barn, barnbarn, hur ska jag få det om jag är bög? Men jag är ju kär i min pojkvän också... tror jag? Vi träffas ju bara en gång i veckan, så det kan vara lite svårt att bestämma. Det är i alla fall inte det som är problemet. Mina bästa kompisar pratar om att det är äckligt med bögar, de vet inte att jag är en bög också. Jag skrattar nervöst med varje gång, för jag kan nog inte leva med skammen av att bli påkommen. Men det finns kanske ett ljus i slutet av tunneln, jag har läst på internet att man kan bota sådana som jag. Som är äckliga och syndiga. Nu ska jag bli normal och aldrig tänka på det här igen.

Jag är tolv år gammal och börjar hänga mindre på Facebook och mer på Tumblr, läser bloggar, och lär känna människor utanför min lilla byhåla. Jag läser statements som "GAY IS OKAY" och lär mig mer om bisexualitet och inser att det är en del av mig, och att det inte kommer ändras fast jag straffar mig själv. Men fortfarande så vågar jag inte berätta för någon. För mina vänner tycker det är bra att lesbiska inte får gifta sig, och man får ju bara pussa på flickor om man gör det för att en pojke vill se på.
 
Jag är tretton och jag skriver i en gruppchatt "ja tror ja e bi", ingen blir arg på mig, ingen skäms för mig, jag är accepterad. Jag kommer ut till en annan kompis, och möts av ett "ew" och plötsligt är vi inte vänner mer.

Jag är fjorton år gammal, kommer ut till alla som frågar och låtsas bry sig. Jag bryr mig inte om de blir provocerade, jag bryr mig inte om vad de tycker. På mina vänners ask.fm så frågar folk "e amanda bi?", det stör mig att ingen vågar fråga mig rakt ut. Det stör mig lite lite grann att de pratar bakom min rygg, även om jag vet att de bara är inskränkta och obildade. Då jag är fjorton åker jag till Jeppis för pride, jag träffar världens bästa människor och känner att jag vill bli deras vän, för det känns nästan som att jag passar in.
 
Jag är femton år, folk verkar inte bry sig lika mycket om vad min sexualitet är nu, det är skönt. Jag blir dock hälsad på som "Vörås enda homo" på en dans i Petalax. I niornas umgängesutrymmen ropar folk "FAG FAG FAG FAG" åt varandra. Jag försöker verka som att det inte stör mig, men informerar om varför det är ett hemskt ord. Ingen bryr sig. Jag känner mig lite obekväm i skolan nu.

Jag är sexton år gammal, har flyttat till Jeppis, mår så bra i skolan att det nästan inte går att tro på. Min militanta image följer med mig hit också och jag tolererar inte skämt på utsattas bekostnad, jag skriker och härjar och läxar upp, men det är inget jag skäms för. Det är också under detta år jag börjar identifiera mig som pan istället för bi, jag tycker den definitionen bara passar bättre.

Jag är sjutton år, jag skriver blogginlägget jag kommer ut med på denna blogg. Det känns befriande, för jag vill blogga om queersaker. Folk är otroligt stöttande, det känns som en varm internetkram.

Jag är aderton år, jag går i Stockholms prideparad dagen efter min födelsedag och besöker en mysig queerbar. I december så dansar jag och Stella till I Need A HeroDTM's proppfyllda dansgolv. Jag är tacksam över hur långt jag har kommit och för hur öppen jag vågar vara, att det inte längre gör något att bli kallad för "Vörås enda homo".

Anonym

Fina du! ❤️

Anonym

Fina du! ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress