Sockret, största synden.

Nu har jag tänkt på en grej igen. 
PS. Om ni inte gillar svordomar rekommenderar jag inte det här inlägget, svär...lite. Är lite...upprörd.

Jag blir så ledsen då jag gång på gång läser artiklar i olika tidningar om socker. Snälla för i helvete ta ett jävla chillpill alla sockerhatare.
 
Mammor som skriver att de föräldrar som ger socker åt sina barn hatar sina egna avkommor, självutnämnda dietister utan någon utbildning inom ämnet som skriver att sockret är en drog, snälla bara ta ett steg tillbaka och se vad ni skriver egentligen. 
Nej, om jag skulle ha egna barn skulle jag väl inte ge dem sockerbomber varje dag, men på lördag är det för fan godisdag. Inte "dadlar och vattenmelon dag". Så om mina framtida kids vill ha lite vitt socker, så får de väl det. Vad ger det för bild åt barnen att säga att alla de som äter socker är lite sämre, mycket ohälsosammare och liiite mindre begåvade än de som undviker den vita, korniga, helvetessubstansen.
 
Jag undrar om de som skriver dessa sockerartiklar har en aning om vilka tankar de väcker hos dem som har ätstörningar. Som en person som en gång i veckan går till en ätstörningsklinik och relativt ofta träffar en UTBILDAD näringsterapeut, med RIKTIGA FAKTAN, kan jag berätta att det kan trigga igång en jävla shitstorm om jag läser något en sån hälsohetsartikel vid fel tillfälle, trots att den RIKTIGA näringsterapeuten berättat tusen tusen gånger att makaroner inte kommer att ge mig cancer. "Men det är väl bara att inte läsa det då?" Jamen då man varken kan vara inloggad på Instagram eller Facebook utan att stöta på dessa dietstroppar blir det lite mer problematiskt än att bara undvika att googla på "SKA MAN ÄTA SOCKER ELLER VADÅRÅ"

Sen så kanske ni tänker "Men Amanda, du är ju vegan? Det är en massa saker du inte äter!". Vilket är sant, det finns väldigt många saker jag inte stoppar i kroppen. Men då måste ni komma ihåg att jag är inte vegan p.g.a hälsoorsaker. Visst är det en bra grej att jag mår superbra av att äta veganskt, men det betyder inte att jag äter "hälsosamt". Jag älskar godis, jag älskar bullar, jag älskar kladdkaka, allt med massa vitt socker i, och inte bara vitt, farinsocker också! Och det är jag jävligt okej med. Sålänge man inte kompromissar på protein, kolhydrater, eller fetter, så tycker jag inte att det räknas som en diet-diet. Veganismen för mig är ett val av livsstil, inte en ursäkt för att kunna äta nyttigt och skryta om mina abs eller hur smal man blir på en vegandiet. 

Det här handlar inte bara om anti-sockerrörelsen, utom hälsohetsen överlag. Man får inte äta chips, man får inte äta godis, och är det inte lite för mycket vitt mjöl i det där brödet? Det är fan inte roligt att växa upp. Vill vara kvar i den åldern där brödet var det man skulle äta upp innan man åt det påriktigt roliga.
Förlåt men, FUCKING MAKARON-KNARKA. FRIDA BOISEN YOU ARE TRIPPING BALLS. Jag måste ju vara helt jävla fucking HJÄRNDÖD så mycket pasta som jag ätit i mitt liv. Alltså jag blir så provocerad så det är helt sjukt. Det är alltså inte bara vitt socker, men det är MAKARONER. Lämna makaronerna ifred, de förtjänar fan inte det här. 
 
Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägg. Måtta med allt såklart. Ät vad fan ni vill liksom, men man behöver ju inte vara ett vandrande anus och få andra att må dåligt över att de tydligen kommer få cancer inom 3 år för att de åt FUCKING MAKARONER (och inte har en lika stor pinne i röven som du själv har.).

Förlåt i efterskott!
//Amanda, godisdjävulen deluxe.

Hur jag känner inför jourreformen.

Nu har jag kännt mig uppgiven i två dagar och jag har bestämt mig för att skriva ner mina känslor för regeringen i en liten, liten, haiku. Jag kallar den "Jag kan inte alla organ på finska", nu kör vi:

Röv, röv, röv, röv, röv
Satans, satans, röv satan
Röv, röv, fan, fan, röv

Så... nu när det där är ute så kan jag fortsätta att tala om saken lite mer civiliserat. Jag är inte en person som inte blir förkyld eller febrig jätteofta, men då jag väl blir sjuk är det ofta sjukdomen och dess mamma som kommer på besök. Då jag bodde full time i Vörå så känndes det tryggt och bra att veta att närmaste fulljour bara fanns 40 minuter bort om man skulle bli riktigt dålig. 
 
Så har vi också språkproblemet. Finska är...inte mitt bästa språk. Varje gång jag ska yttra något ord på språket blir det till att jag hakar upp mig, skrattar nervöst, svetten sprutar ur alla porer, och ibland kommer inget ens ut fast hur jag än försöker. Senast jag utnyttjade fulljouren vid vårt fina sjukhus så fick jag först träffa en sjuksköterska, vars första språk klart inte var svenska, men hon försökte och kunde så pass mycket att vi båda förstod varandra bra. Hon sa något ord på finska, jag svarade på svenska, ni vet #justösterbottenthings. Sedan fick jag träffa en läkare som inte kunde någon svenska alls. Så jag försökte på finska, men läkaren förstod snabbt att vi skulle sitta där i ett år om jag skulle stamma fram varje ord och peka febrilt för att hen skulle förstå. Så läkaren började prata en knakig engelska. Engelskan var så knakig att hen använde fel ord för fel organ och jag var tämligen förvirrad. 

Jag gick därifrån utan några riktiga insturktioner om vad jag skulle göra annat än att komma in igen om det blev värre. Som tur så redde saken upp sig, men vad skulle ha hänt om läget faktiskt skulle varit kritiskt och förståelsen mellan parterna skulle varit så liten att det hela skulle gått snett? Om det redan finns språkproblem vid VCS och Malmska här i Jeppis, hur ska det då gå i Seinäjoki?

Jag förstår att jag bor i ett tvåspråkigt land och att jag är minoritet och att jag borde lära mig ordentlig finska. Men nu är det så att jag gör mitt bästa och jag kan inte bättre finska än vad jag kan. Som tur har jag än tid att lära mig. Men vad händer då de äldre som varken kan finska eller engelska ska börja förklara sina problem för en läkare som inte förstår? Vad händer då de som har inlärningssvårigheter och inte kan lära sig finska ska gå till doktorn?
 
För att gå tillbaka till början av inlägget: Kära regering, var vänlig och sug alls vår kollektiva finlandssvenska röve. Hoppas ni alla sover riktigt dåligt inatt.

Om att gå till simhallen.

Hej hörni!
Igår kväll gjorde jag slag i min långt planerade plan att gå och simma. Jag tycker att det är så skönt att guppa på i vattnet medan jag tränar mina sköra knän på ett snällt sätt. Har också haft ont i min lika sköra nacke i flera dagar, så nu måste jag ta tag i att stärka den!
 
Men varför har jag inte gått tidigare till simhallen?
Sanningen är att jag är rädd. I onsdags talade jag lite om det här på den fantastiska feministiska förbannelsesalongen vid After Eight. Så jävla bra evenemang alltså, härliga femninister hela bunten! Men iallfall, så är jag rädd. Jag är rädd för att gå lättklädd in i ett rum med massa män. Det känns så obehagligt då gamla gubbar stirrar på en från sekunden man går in i hallen tills att man simmar utom synhåll. Ännu värre är då de börjar simma ikapp med en och stönar och hånler bredvid en.

Jag motionssimmade bara igår, alltså var jag bara i den stora, kalla bassängen. Där finns det ju flera "filer" vet ni? En såndär "allmän" där kidsen hoppas bomben ner i vattnet och vakande föräldrar simmar. Sen så finns det en för snabba simmare, vattenlöpare, och motionssimmare. 

Igår råkade det vara vilt i den allmänna filen, vilket gjorde att jag inte kunde simma fulla varv utan fick vända på mitten. Då kanske ni undrar varför jag inte bytte till motionssimmar filen. Då kan jag säga att det är för att jag är rädd. Jag vågar inte simma i en liten smal fil där det simmade till 90% män. Jag psykiskt kan inte. För jag är rädd att någon ska tafsa, eller hånle, eller tycka att jag inte hör hemma där som en liten tjej. Mest rädd för att någon ska tafsa måste jag medge. 
 
Är det inte sjukt? Att jag hellre riskerar att bli mosad med ett bombhopp och simmar obekvämt i en timme för att jag inte vågar simma där jag borde och får.

Sen en annan sak också. Vid ett tillfälle var det lite konstigt simsystem i den allmänna filen. Det var en snubbe som alltid simmade i samma fil, iställer för att byta fil när man byter håll vet ni? Så varje gång vi mötter kom jag på mig själv med att väja, iställer för att låta honom flytta på sig och följa det allmänt kända simhallssystemet. 

Mannen var säkert egentligen jättesnäll, och menade inget med sitt simsätt. Men ändå var jag så rädd för att vara i vägen att jag hellre väjde än behöva konfrontera honom.

MEN! Det är inte bara läskigt och tråkigt att gå till simhallen. Det finns ett ställa som är chillare än chillast. Damernas duschrum. Alla är så jävla avslappnade med sina kroppar och ingen brysig om någon annan. Stora, smala, håriga, rakade, storbröstade, småbröstade, celluliter och stretchmarks, ingen bryr sig! Kände mig lite som en jäst bulladeg före jag gick in dit, men alltså, mådde så mycket bättre efteråt! Jävligt skönt ska ni veta. 

Sen så finns ju underbara saker som bastun vid simhallen. Satt där och mådde som en kung ett bra tag. Leva life vet ni. Något annat som förvirrar och exalterar mig vid simhallen är hårföner (jag är en simpel man). Jag använder ju aldrig annars värme på mitt hår och har fönat håret typ en gång i mitt liv utanför simhallar. Såå, jag är inte så bekant med blåsverket. 

Där skapades denna bildserie som jag kallar "Världens snabbaste, starkaste, och ensammaste astmatiker upptäcker hårfönen". Tänkte jag skulle pröva göra mitt hår lite volymigt och lush, men som ni ser slutade jag som Ronja Rövardotter. MEN DET ÄR SÅ JÄVLA KUL ATT BLÅSA VARMLUFT I ANSIKTET!! (Som sagt är jag en simpel man)
 JAG TYCKER DEN HÄR ÄR SÅ JÄVLA ROLIG ATT JAG INTE KAN HINDRA MIG FRÅN ATT DELA MED MIG. SOM SE PÅ FJÄRDE BILDEN, JAG DÖÖÖR. HOPPAS NI INTE FICK ONT I ÖGAT!