Amanda Sandvik

Att bli uppäten inifrån
Innan jag börjar med det inte lika viktiga stressinlägget, så vill jag bara säga tack! Tacktacktack och tack igen, det var så svårt att publicera min senaste inlägg, att ingen var elak och all fin feedback jag fick gjorde det så värt att slänga ut såna där personliga saker. TACK!

Jag har tagit på mig för mycket saker nu igen. Det är mindre än en månad tills jag ska på inträdesprov till Stockholm, har examensprojekt som måste bli klart, och sedan tre frivilliga projekt på sidan av. Det känns som att jag äts upp från insidan, om jag ska vara helt ärlig. Jag har kommit till stadiet av stress där jag bara stänger ner allt och blir en apatisk boll av sömnighet och småätande. 

Jag vet ju att jag kommer klara mig levande ur denna fas också. Ibland gör jag bara såhär mot mig själv, trappar upp tvången tills det inte finns så mycket mer att göra än att stressa igenom allt. Tror att många studeranden kan relatera, speciellt i tider som dessa också. Studenten, inträdes, liivet. Det känns lite som ett elakt skämt att det är planerat att allting ska ske på samma gång, lite. Skolelever stresssar redan alldeles för mycket, hur dåligt ska vi behöva må innan vi förtjänar en paus, lite balans? Kan bli så otroligt provocerad av detta. Något som också provocerar mig är de som tror att bara för att jag går på yrkes istället för gymnasiet skulle ha en stressfri vår, för så är inte fallet som ni kanske märkt av detta inlägg. Så går jag ju inte bara yrkes heller, kombiexamen ska väl också bli av!

Borde typ börja med bullet journals eller något sånt kanske? Något där jag skulle få samla allt jag måste göra å på ett kul sätt. Blir lite ledsen av min kala, svartvita kalender. Så snälla om ni har, släng era bästa organiserings- och tidsplaneringstips i kommentarerna, uppskattas verkligen!
 
Vörå kommuns enda homo
Jag är sex år och jag går i förskolan. Den ena flickan i dagisgruppen är jättesnäll mot mig, jag kramas med henne och jag tycker om henne, men man får ju inte pussa på flickor, det har min kompis mamma sagt åt henne, och hon har sagt åt mig.

Jag är nio år gammal. Jag gråter ibland för att jag skäms. Ibland för att jag är förvirrad. Pojkar som pussar pojkar är "UÄÄÄÄK", det har pojkarna på klassen sagt. Är det samma sak om jag skulle pussa på en flicka? Varför är jag så äcklig? Varför tänker jag på henne hela tiden? Jag vet inte ens vad hon heter. Vad skulle Gud säga om det här, om han nu finns? Man får ju inte pussa på flickor. 

Jag är elva år och jag har bestämt mig. Jag ska aldrig tänka så om en flicka igen. Jag vill ju ha barn, barnbarn, hur ska jag få det om jag är bög? Men jag är ju kär i min pojkvän också... tror jag? Vi träffas ju bara en gång i veckan, så det kan vara lite svårt att bestämma. Det är i alla fall inte det som är problemet. Mina bästa kompisar pratar om att det är äckligt med bögar, de vet inte att jag är en bög också. Jag skrattar nervöst med varje gång, för jag kan nog inte leva med skammen av att bli påkommen. Men det finns kanske ett ljus i slutet av tunneln, jag har läst på internet att man kan bota sådana som jag. Som är äckliga och syndiga. Nu ska jag bli normal och aldrig tänka på det här igen.

Jag är tolv år gammal och börjar hänga mindre på Facebook och mer på Tumblr, läser bloggar, och lär känna människor utanför min lilla byhåla. Jag läser statements som "GAY IS OKAY" och lär mig mer om bisexualitet och inser att det är en del av mig, och att det inte kommer ändras fast jag straffar mig själv. Men fortfarande så vågar jag inte berätta för någon. För mina vänner tycker det är bra att lesbiska inte får gifta sig, och man får ju bara pussa på flickor om man gör det för att en pojke vill se på.
 
Jag är tretton och jag skriver i en gruppchatt "ja tror ja e bi", ingen blir arg på mig, ingen skäms för mig, jag är accepterad. Jag kommer ut till en annan kompis, och möts av ett "ew" och plötsligt är vi inte vänner mer.

Jag är fjorton år gammal, kommer ut till alla som frågar och låtsas bry sig. Jag bryr mig inte om de blir provocerade, jag bryr mig inte om vad de tycker. På mina vänners ask.fm så frågar folk "e amanda bi?", det stör mig att ingen vågar fråga mig rakt ut. Det stör mig lite lite grann att de pratar bakom min rygg, även om jag vet att de bara är inskränkta och obildade. Då jag är fjorton åker jag till Jeppis för pride, jag träffar världens bästa människor och känner att jag vill bli deras vän, för det känns nästan som att jag passar in.
 
Jag är femton år, folk verkar inte bry sig lika mycket om vad min sexualitet är nu, det är skönt. Jag blir dock hälsad på som "Vörås enda homo" på en dans i Petalax. I niornas umgängesutrymmen ropar folk "FAG FAG FAG FAG" åt varandra. Jag försöker verka som att det inte stör mig, men informerar om varför det är ett hemskt ord. Ingen bryr sig. Jag känner mig lite obekväm i skolan nu.

Jag är sexton år gammal, har flyttat till Jeppis, mår så bra i skolan att det nästan inte går att tro på. Min militanta image följer med mig hit också och jag tolererar inte skämt på utsattas bekostnad, jag skriker och härjar och läxar upp, men det är inget jag skäms för. Det är också under detta år jag börjar identifiera mig som pan istället för bi, jag tycker den definitionen bara passar bättre.

Jag är sjutton år, jag skriver blogginlägget jag kommer ut med på denna blogg. Det känns befriande, för jag vill blogga om queersaker. Folk är otroligt stöttande, det känns som en varm internetkram.

Jag är aderton år, jag går i Stockholms prideparad dagen efter min födelsedag och besöker en mysig queerbar. I december så dansar jag och Stella till I Need A HeroDTM's proppfyllda dansgolv. Jag är tacksam över hur långt jag har kommit och för hur öppen jag vågar vara, att det inte längre gör något att bli kallad för "Vörås enda homo".

Opopulära åsikter
En typ av blogginlägg jag äälskar att läsa är inlägg om åsikter som kanske inte alltid är så poppis. bland håller man med skribenten till hundra, och ibland finner jag att jag blir lite provocerad? Det är ju skitkul! Så idag tänkte jag hälla ur mig lite åsikter som inte alltid har hurrats för:

1. The Beatles är inte sådäär bra. 
Alla! Älskar! The! Beatles! Har tidigare haft en konversation om Beatlespojkarna och deras musik där min musikkännedom blev ifrågasatt i typ 20 minuter. Som, jo, jag har lyssnat på dem "ordentligt", nej jag lyssnar inte på dålig musik för att jag inte lyssnar på The Beatles, jag är kapabel till att ha giltiga åsikter om musik trots allt! Människorna som förespråkar denna attityd är ofta de som "inte tål" modern musik också. Samma sak händer också då jag säger att jag inte gillar typ, Håkan Hellström. Säger då inte att alla är så, men har träffat en hel del sådana.. Musikelitister kort sagt. Jag tycker man kan försöka se det goda i alla sorters musik (utom 90-tals eurodance, sori mamm), för det finns gott i alla sorters musik. Utom 90-tals eurodance då.

2. Smoothies är fucking överskattade.
Vem! Fan! Äter! Smoothies! Till! Lunch! Alltså jag blir så provocerad när jag ligger i soffan och äter Hot Rods, och så snubblar man in på en What I Eat In a Day där 70% av dagens måltider är smoothies. Antagligen beror ju detta på att jag är avundsjuk för att jag inte har pengar till att göra smoothie varje dag. Men det kan jag ju inte erkänna. Detta är många av mina favorityoutubers skyldiga till men jag bara... förstår inte?  Först en acaibowl, sen en smoothiwbowl, är ni någonsin mätta?! Nä aså förlåt, det är bara jag som är en hungrig veganjävel som inte orkar med fitspo 100% av tiden. Som en smoothie nu som då så är jag helt med på, MEN TRE GÅNGER PER DAG VARJE DAG?
 
3. Odd Molly, nej tack.
Varför! Kostar! De! Så! Mycket! Många av plaggen ser ut som stuff man skulle hitta på KappAhl (jag har egentligen inget att säga till om det här eftersom jag vill ha Yeezys för hundratals dollar, som ser ut som roskismaterial, men ni vet), och alltså... det är inte alls min stil helt enkelt. 
 
4. Less Is Always More
Ännu en moderelaterad punkt. Nu är inte detta en diss på minimalism, tror jag? Jag tycker att less is more är det kommer till konsumtion och sånt, men jag är också känd för att vara en extra ass bitch. Som i fredags hade jag på mig en fejkpälskappa, gröna byxor med skärp, skitstora hoops, och klackar. Och jag kände mig så jävla fresh! Jag har så svårt att känna mig självsäker med bara en svart t-shirt eller randig långärmad. Det är så jävla snyggt på alla andra med jag känner mig inte som mig?

5. Star Wars Prequelsen är inte skit, alls
Som ett barn som kollade The Phantom Menace från typ tre års ålder så kan jag omöjligt förneka att jag är partisk i denna fråga. Men som en person som lätt hatar på filmer, så har dessa passerat gränsen för "ganska bra till och med" när jag rewatchat dem på senare år. Som vissa saker är onödiga och lite dumma, men det är bra filmer! Eftersom de gjordes i slutet av 90-talet - början av 00-talet så klart de använde massa special effekter som just kommit ut? Det är som då man köper lösgodis och vill ha allt på samma gång. Ibland blir det en hot mess, men det förminskar inte the glorious thing som är Ewan Mcgregor som Obi Wan.
Här ser ni nu den tidigare nämnda super extra outfitten, älskar den så mycket! Ber om ursäkt att inlägget är lika osammanhängande som outfitten, och om jag gjort någon ledsen i ögat. Om ni relaterar till någon kan ni ju likea eller något, eller slåss i kommentarerna om ni riktigt vill! Det är ett fritt land!