Amanda Sandvik

Vörå kommuns enda homo
Jag är sex år och jag går i förskolan. Den ena flickan i dagisgruppen är jättesnäll mot mig, jag kramas med henne och jag tycker om henne, men man får ju inte pussa på flickor, det har min kompis mamma sagt åt henne, och hon har sagt åt mig.

Jag är nio år gammal. Jag gråter ibland för att jag skäms. Ibland för att jag är förvirrad. Pojkar som pussar pojkar är "UÄÄÄÄK", det har pojkarna på klassen sagt. Är det samma sak om jag skulle pussa på en flicka? Varför är jag så äcklig? Varför tänker jag på henne hela tiden? Jag vet inte ens vad hon heter. Vad skulle Gud säga om det här, om han nu finns? Man får ju inte pussa på flickor. 

Jag är elva år och jag har bestämt mig. Jag ska aldrig tänka så om en flicka igen. Jag vill ju ha barn, barnbarn, hur ska jag få det om jag är bög? Men jag är ju kär i min pojkvän också... tror jag? Vi träffas ju bara en gång i veckan, så det kan vara lite svårt att bestämma. Det är i alla fall inte det som är problemet. Mina bästa kompisar pratar om att det är äckligt med bögar, de vet inte att jag är en bög också. Jag skrattar nervöst med varje gång, för jag kan nog inte leva med skammen av att bli påkommen. Men det finns kanske ett ljus i slutet av tunneln, jag har läst på internet att man kan bota sådana som jag. Som är äckliga och syndiga. Nu ska jag bli normal och aldrig tänka på det här igen.

Jag är tolv år gammal och börjar hänga mindre på Facebook och mer på Tumblr, läser bloggar, och lär känna människor utanför min lilla byhåla. Jag läser statements som "GAY IS OKAY" och lär mig mer om bisexualitet och inser att det är en del av mig, och att det inte kommer ändras fast jag straffar mig själv. Men fortfarande så vågar jag inte berätta för någon. För mina vänner tycker det är bra att lesbiska inte får gifta sig, och man får ju bara pussa på flickor om man gör det för att en pojke vill se på.
 
Jag är tretton och jag skriver i en gruppchatt "ja tror ja e bi", ingen blir arg på mig, ingen skäms för mig, jag är accepterad. Jag kommer ut till en annan kompis, och möts av ett "ew" och plötsligt är vi inte vänner mer.

Jag är fjorton år gammal, kommer ut till alla som frågar och låtsas bry sig. Jag bryr mig inte om de blir provocerade, jag bryr mig inte om vad de tycker. På mina vänners ask.fm så frågar folk "e amanda bi?", det stör mig att ingen vågar fråga mig rakt ut. Det stör mig lite lite grann att de pratar bakom min rygg, även om jag vet att de bara är inskränkta och obildade. Då jag är fjorton åker jag till Jeppis för pride, jag träffar världens bästa människor och känner att jag vill bli deras vän, för det känns nästan som att jag passar in.
 
Jag är femton år, folk verkar inte bry sig lika mycket om vad min sexualitet är nu, det är skönt. Jag blir dock hälsad på som "Vörås enda homo" på en dans i Petalax. I niornas umgängesutrymmen ropar folk "FAG FAG FAG FAG" åt varandra. Jag försöker verka som att det inte stör mig, men informerar om varför det är ett hemskt ord. Ingen bryr sig. Jag känner mig lite obekväm i skolan nu.

Jag är sexton år gammal, har flyttat till Jeppis, mår så bra i skolan att det nästan inte går att tro på. Min militanta image följer med mig hit också och jag tolererar inte skämt på utsattas bekostnad, jag skriker och härjar och läxar upp, men det är inget jag skäms för. Det är också under detta år jag börjar identifiera mig som pan istället för bi, jag tycker den definitionen bara passar bättre.

Jag är sjutton år, jag skriver blogginlägget jag kommer ut med på denna blogg. Det känns befriande, för jag vill blogga om queersaker. Folk är otroligt stöttande, det känns som en varm internetkram.

Jag är aderton år, jag går i Stockholms prideparad dagen efter min födelsedag och besöker en mysig queerbar. I december så dansar jag och Stella till I Need A HeroDTM's proppfyllda dansgolv. Jag är tacksam över hur långt jag har kommit och för hur öppen jag vågar vara, att det inte längre gör något att bli kallad för "Vörås enda homo".

Tankar om Alla Hjärtans Dag
Det är den fjortonde februari, igen. Dagen kommer varje år, och delar kanske folket lika mycket som debatten om mandelmassa eller sylt i fastlagsbullen. Det är ett ganska stort claim, I know. Nu kommer jag inte säga så mycket kontroversiella, nytänkande saker i detta inlägg, eftersom att jag inte har allt för starka känslor när det gäller Sankt Valentins dag. 

Jag har och har haft vänner som äääälskar alla hjärtans dag, men även de som hatar det med hela sin brinnande själ. Jag förstår till hundra procent varför de som hatar den hatar den. Typ för att det är en kapitalistisk högtid (som de flesta), det är väldigt hetero marknadsförning på allt, och många kanske känner att trycket på att vara kär och i ett förhållande blir ännu mera påträngande än vanligt. Men jag förstår också varför man gillar den. Ofta gör man något speciellt med sin partner, tar extra tid och satsat verkligen på förhållandet, åtminstone en dag i året. Tycker dock synd om dem vars partner anstränger sig lite extra en dag i året. Men man tar vad man får hörni!

Jag själv har inte varit ensam på en alla hjärtans dag sedan jag var tolv, och kommer inte vara det i år heller. Det är ganska sjukt egentligen? Nåjå, mitt civilstånd är inte vad jag skulle prata om i detta inlägg. Tack vare (eller på grund av?) min avsaknad av ensamhet har jag aldrig varit ledsen eller bitter av den orsaken på den fjortonde februari. Jag håller dock med dem som förespråkar att inte konsumera massa extra på grund av en enda dag på året, och så är allting ganska... hetero och "traditionellt". Mera queer valentines day saker!! Mera gay kärleksfilmer, SOM SLUTAR BRA!!!!
 
Något jag vet att jag gillar med den fjortonde februari är alla kompisar som visar hur mycket de tycker om varandra och vänskaplig kärlek överlag. Det är så jävla kul med bra kompisar! Jag föredrar oftast att kalla Alla Hjärtans Dag för Vändagen istället, som det nu heter på finlandssvenska. Det är så jävla pure och bra och fint. Nu i år råkar jag vara jättekär så jag är all about my man, så jag embracear kärlekshetsen med öppna armar.

Alltså vet seriöst inte riktigt vad jag ville få ut av inlägget, men det här är varför jag gillar att blogga. Jag får spy ut mina tankar någonstans, så får de ligga här istället för att låta dem slåss med varandra i mitt huvud. Blev ett så ganska långt, oredigerat inlägg, eftersom att jag nu måste springa hem för att göra mig färdig för att gå på middag med pojkvännen. Alla hjärtans dag är inte så pjåkigt ändå ehhehehe... 

PS! Om någon vill upplysa mig om varför jag har fel i det jags skriver, please feel free to! Kanske är jätte o-woke i mina filosofier, eller kanske är vändagen den viktigaste dagen på året! Let me know!

MMMMMM brinner som kärleken mmmmmmmm (hade ingen passande bild men I'm trying to make it work okej!!)
 


 
Jag är inte straight.
Hej, jag heter Amanda, och jag är pansexuell. 

Att vara pansexuell betyder attraktion till alla kön. Jag har vetat att jag inte är straight sedan jag gick på åttan. De första jag berättade det för var min pojkvän och min kusin i en gruppchatt. Jag har aldrig haft något dramatiskt utkommande, det har bara blivit. Det behöver inte ske med så mycket dunder och ståt tycker jag.
Men idag känner jag mig ganska taggad på att prata om min sexualitet, i och med att den samkönade äktenskapslagen trätt i kraft. Det händer oftare än jag vill erkänna att jag inte vågar tala om min sexualitet. Inte när jag är med mina vänner eller så, men typ om någon frågat om jag sett några fina pojkar på senaste tiden så vågar jag nog sällan säga att "Nej, men många snygga flickor!" till exempel.

Något jag finner jobbigt med min sexuella identitet är att det är svårt att tas på allvar. Man är inte tillräckligt queer för LGBTQ+ communityt, och inte tillräckligt hetero för straightvärlden. Därför har jag kommit fram till att jag vill prata mer om queersaker på bloggen. Visa hur ja tänker och känner inför vissa saker, eftersom att jag också har queertankar om queersaker, som spelar precis lika mycket roll som alla andras.
 
"Det är nog bara en fas, man är ju lite experimentell i ungdomen" är en sak som ofta sägs om folk som inte faller in i heteronormen. Första saken jag har att säga är att ens sexualitet behöver inte vara huggen i sten, och det gör den inte ett dugg mindre sann och viktig. Jag kom först ut som bisexuell, men insåg sen att jag känner mig mer bekväm med termen pansexuell. Att ändra termer och känslor är väl en ganska normal grej, eftersom att man konstant ändras som människa. Men att förminska en person som vågar bryta ut från vad samhället förväntar sig är fan fittit. Det är så jävla skit att folk bara antar att alla är hetero, hela tiden, hela livet, alltid.

Jag älskar att älska flickor, och alla andra kön. Det har gjort mig till en snällare, mjukare person. Att acceptera mig själv och att jag inte är straight har inte alltid varit lätt, men det har känts rätt. Rekommenderar det faktiskt åt alla. 

Ha det så trevligt, tills nästa gång vi hörs, hälsar er favvis suddis queeris!